Personligt
Innan jag skrev Skuld hade jag inte skrivit ett enda ord. Jag
hade inte ens haft någon tanke på att bli författare. Att jag kunde
skriva, det visste jag sedan jag gick i skolan, men jag förstod
aldrig att det var en talang som jag borde göra något av.
Jag är född 1965 och uppväxt i Huskvarna. Mina föräldrar är lärare
och jag har två bröder, en storebror och en lillebror. Men sedan
1993 är det jag som är äldst. Den 21 juni det året rasade min
storebror Magnus ner från ett berg och krossade huvudet. Just i den
stunden, när telefonen ringde och jag mottog meddelandet att Magnus
hade slagit ihjäl sig, förstod jag inte att det var just ett sådant
ögonblick i livet då det dras ett tjockt rött streck i almanackan
och ingenting någonsin kommer att bli som förut. Det var för mig
omöjligt att förstå att det inte fanns någonting jag kunde göra för
att allting skulle bli som vanligt igen.
Jag var i nionde månaden med mitt andra barn och som en ren
överlevnadsinstinkt sköt jag sorgen åt sidan. Jag försökte vara
duktig och inbillade mig att all den styrka som jag trodde att
Magnus skulle ha visat i min situation hade förflyttats över till
mig istället. I tre år kämpade jag mot det växande mörkret inom
mig, tre år när jag för varje dag som gick blev alltmer rastlös,
missmodig, rädd. Jag lyckades framgångsrikt dölja hur jag mådde för
min familj och mina vänner, men till slut var jag ständigt på
flykt. Att det var mig själv och mitt eget mörker jag försökte fly
ifrån hade jag ingen aning om. Jag kände bara en sådan förtärande
rädsla. Hur skulle jag kunna skydda mina barn, nu, när jag hade
fått bevisat att vad som helst kan hända, när som helst. På en
sekund kan allt plötsligt vara för sent. Så kom smällen. Efter ett
år av sömnlöshet, bröstsmärtor och svårigheter att andas rasade jag
ihop hemma på köksgolvet. Själv var jag övertygad om att jag
drabbats av en hjärtinfarkt, men på akuten visade alla tester att
jag var i utmärkt form.
Någon har kallat panikångest "själens sätt att kräkas", och det
var just vad min själ gjorde då. När jag väl hade gläntat på dörren
till det där mörkret som hade tagit över inne i mig så fanns det
ingen återvändo. Jag blev sjukskriven i ett halvår, vågade inte ens
gå utanför min egen dörr. Skammen över att ha förlorat kontrollen
var total.
Så en morgon vaknade jag med början till en historia i huvudet.
Jag tänkte mig någon som mådde som jag, men som ändå vågade sig ut
ur sin förskansning, och som blev konfronterad av en påträngande
person. Den där någon, som jag hade vaknat med i huvudet, blev
Peter Brolin, och utan att jag då visste det, skrev jag den där
dagen första kapitlet till Skuld. Men vad som skulle hända sedan
visste jag inte och det kändes som om det var nödvändigt att ta
reda på det. Att hitta skrivandet var som att plötsligt upptäcka
ett hemligt rum där jag aldrig hade varit förut. Jag skrev och
skrev och hittade på historien under tiden, och fem veckor senare
såg jag på antalet skrivtecken att jag nog nästan hade skrivit en
bok. Vid det laget hade jag fått tillbaka viljan att gå vidare, och
nu visste jag också vad det var jag ville göra. Jag ville skriva!
Känslan av att ha fått tillbaka lusten, framtidstron, glädjen över
att leva, var fantastisk. Jag letade i telefonkatalogens Gula Sidor
och skickade iväg mitt manus...
Naturligtvis kan jag aldrig känna att det var värt att förlora
Magnus om det var det som krävdes för att jag skulle upptäcka mitt
skrivande. Hans plats står för alltid tom och han fattas oss
ständigt. Däremot kan jag märkligt nog känna tacksamhet över vad
sorgen efter honom har lärt mig. Jag vet numera vad som är viktigt
i mitt liv och vad som inte är det, och jag har lärt mig vad som är
verkliga problem och vad som egentligen inte är det. Sorgen lärde
mig också att döden är en påminnelse om livet. Att det är
ögonblicken vi bör ta tillvara på, för ingen vet vad som kommer att
hända i nästa. Det enda vi med säkerhet vet kommer att följa oss
genom resten av livet är konsekvenserna av de handlingar och val
som vi gör just nu i denna stund.