En Sannolik Historia
Helena uppfyller en gammal dröm när hon och hennes man köper en liten gård i Norrland för att driva hotell. Men äktenskapet knakar i fogarna och snart är skilsmässan ett faktum. Kvar står Helena med hotellet, en förlorad tillvaro och en olycklig tonårsdotter.
Finansmannen Anders karriär har varit framgångsrik. Men i takt med att pengarna strömmat in har tillvaron känts alltmer meningslös. På en raksträcka i Norrland utmanar han ödet och gasar och tänker att nu får det gå som det vill. Han vaknar upp på ett sjukhus. Efter sjukhusvistelsen tar han in på ett litet hotell i en norrländsk by. Där möter han Helena.
I byn bor också den gamle Verner. Han lever utanför gemenskapen
och uppfattas som en kuf. Ändå blir det han som får Helena och
Anders att inse att det som de försöker förtränga i sina liv
istället kan ge dem kraft att bryta gamla tankemönster och gå
vidare.
Med säker hand, stark psykologisk laddning och en osviklig känsla
för att blottlägga det djupt mänskliga, skildrar Karin Alvtegen i
En sannolik historia relationer, sorg, konflikträdsla, fördomar och
kärlek.
Karin Alvtegen berättar om boken
Recensioner
"När Karin Alvtegen nu på allvar och uttryckligen lämnar den
deckargenre hennes böcker ändå aldrig riktigt passat i, gör hon det
med romanen En sannolik historia. Att det är ett genrebyte
som sker märks knappt, förutom förstås att Alvtegen nu skildrar en
verklighet som är nästan misstänkt fri från brottslighet; för den
som till äventyrs skulle vara orolig bibehåller Alvtegen sin
omisskänneliga stil också här - att på klar, enkel prosa ta sig an
stora och svåra frågor. (---) Alvtegen känner för sig berättelse
och hon känner för sina karaktärer, detta är inte vilken sannolik
historia som helst utan en som kräver varsamhet och omsorg. Jag
skulle vilja påstå att Alvtegen är en empatisk författare. Låter
det alldeles desillusionerat att säga att det inte hör till
vanligheten nuförtiden? Jag tror på Alvtegen, och det gör jag för
att hon så uppenbart tror på sin egen berättelse. Hon tror dessutom
på människans till synes oändliga chanser att börja om och göra
rätt."
Uppsala Nya Tidning
"Romanen uttrycker en tydlig vilja från Alvtegens sida; att
få läsaren att tänka till kring den moderna människans habegär,
trångsynthet och livsstress. Genom den udda karaktären Verner
lyckas Alvtegen bjuda in till existentiella tankar och teorier om
människans vandring på jorden på ett naturligt sätt. (---) Denna
mångbottnade roman är ett mycket bra bevis på en författares
förmåga att skildra människans psykologi på ett underhållande och
fängslande sätt. Och se, det behövdes inte ett enda blodigt mord
för att få mig att sitta som klistrad med boken i hand."
Borås Tidning
"Alvtegen är den psykologiska laddningens
mästarinna."
VästerviksTidningen
"Varifrån kommer ilska, fördomar, hat, förakt, snålhet,
avundsjuka? Alvtegen undersöker dessa våra mest skamliga hemliga
rum och lägger en varm hand på var och en som söker befrielse från
bitterheten. Var och en av huvudpersonerna har anledning att
försöka glömma en förlorad barndom, och att skylla allt på det
avvikande eller svåra att förstå, men var och en har också
möjlighet att själv ta ansvar för sitt liv. (---) Så predikar Karin
Alvtegen också tolerans och samtal istället för hårdhet och
oförsonlighet. Det kan förstås kallas för en slags revolution på
Jesusnivå, men poängen är inte att dra ut tänderna på ilskan utan
att hitta orsaken till den och rikta den åt rätt håll. Då blir den
så mycket mer effektiv - och befriande."
Arbetaren
"I Karin Alvtegens nya roman En sannolik historia
är grundstämningen desillusionerad välvilja, det som blivit
kvar - eller som syns mycket tydligare - då hon här beskurit sin
fiktion på den tidigare deckarintrigen. Desillusionen visar på
insikten att det snabbt blir sent i människans liv, och Alvtegens
lite slitna, en aning nötta människokärlek är mycket sympatisk.
Anklagar gör hon kanske - hon är avgjort ingen supporter av
fördomar och inpyrd gammal bymentalitet - men hon dömer inte. (---)
Fläckvis kvardröjande illusioner ska också de slitas av tills
personerna står nakna åtminstone för sig själva, om inte en
gud. En sannolik historia tillhör kategorin
relationsromaner, vilket låter trist - vi har ju haft flockar av
dem det senaste decenniet - men Alvtegen lyckas undgå de alltför
uppenbara terapeutiska fällorna; hon är istället lite förtjust i
kvantfysik, och låter denna utgöra en eggande bakgrund till
vardagligheterna."
Göteborgs-Posten
"Med osviklig känsla för det djupt mänskliga målar Karin
Alvtegen lågmält upp vad kärlek, svek, konflikträdsla, fördomar och
förtroenden kan göra med människor."
Pausombord
Hur fick du idén till En sannolik historia?
En kurs om vår sinnrika hjärna och en dokumentärfilm om
kvantfysik. Kursen fördjupade mitt intresse för psykologi. Jag
lärde mig att det finns lika många verklighetsuppfattningar som det
finns människor. Det innebär att vår egen tolkning är begränsad och
ibland till och med felaktig, alla intryck filtreras genom våra
tidigare erfarenheter. Så hur lätt är det egentligen att tänka om
när livet kräver en förändring? Samtidigt bygger hjärnan om sig
under hela livet beroende på vad vi tänker och gör. Vilken
möjlighet som plötsligt öppnar sig!
Och filmen om kvantfysik. Hela min världsbild ställdes på ända.
Efteråt hade jag fler frågor än svar men efter att ha fått smak på
mysteriet ville jag veta mer. Problemet var att hitta begripliga
fackböcker i ämnet, för när till och med nobelpristagare påstår att
ingen riktigt förstår sig på kvantfysik var det ju inte så lätt för
en obildad författare.
Men nu var det ju en roman jag ville skriva. Då behövdes en god
historia med intressanta karaktärer. Åtminstone måste jag tycka det
själv för att inte ge upp när det tar emot under skrivprocessen.
Som i mina tidigare böcker är det mänskliga dramat det väsentliga.
Med tiden föddes Helena, Anders, Verner och Anna-Karin. I nästan
tre års tid har de levt och verkat i min hjärna och de har fått mig
att fundera runt relationer, separationer, sorg, konflikträdsla,
fördomar och kärlek. Nu ska de ut och leva sina egna liv i En
sannolik historia. Och jag måste erkänna - jag saknar dem
redan.